Total katastrof
Hejsan
Lika bra att "säga" det nu, detta inlägg är ett totalt emoinlägg. Kommer bara handla om deppsaker så för er som vill kritisera eller inte orkar med detta, sluta läs nu och vänta på nästa inlägg istället.
Om jag skall vara ärlig vet jag inte ens vad jag skall skriva. Bara känner massa saker och det jag känner känns inte kul. Jag tänker massa på om jag klarar detta. Om jag kommer klara detta med barn. Hur sjuk det än låter så när man har haft djur har man ändå haft någon sjuk tänkte i bakhuvudet att det är ju bara att sälja den om det inte funkar. Hunden/katten kommer säkert komma till ett bättre hem då. Men så kan man ju absolut inte tänka nu och man skall bara inte tänka det heller.
Men det skrämmer mig. Tänk om jag blir helt ensam. Jag vill inte vara ensam. Vet ju om att det aldrig kommer bli så man det känns så. Har känt mig så ensam de senaste 2 veckorna. Går alltid runt och är orolig och gråter.
Har läst överallt plus att folk som vart gravida säger att man är som en berg och dalbana både i början och speciellt i slutet av graviditeten. Men ändå. Jag är bara så less på att vara ledsen och känna mig ensam. Ensam, hjälplös och värdelös. Hela tiden.
Vet att jag har folk jag kan ringa så det är mitt egna fel att jag inte pratar med någon om det, men jag vet hur jag blir så fort jag har någon att prata med - så glad att jag inte vill prata om det jag egentligen ringde för. Alltid kul att prata med folk och att träffa dem så då vill man ju inte prata "hemskheter".
Allt negativt jag känner går ju alltid över så fort jag inte är ensam. Det är på kvällarna och när jag är ensam som jag bryter ihop. Ingen ide att dra upp det när man väl är med någon.
Har väl ibland försökt men förgäves. Den personen kommer nog aldrig fatta försen det slår honom i ansiktet som ett betongblock. Tyvärr...
Imorgon (tordag) har "morfar" Rolf, vart borta från oss i ett helt år. Vad tiden går fort. Hemskt.
Har jag också börjat tänka mycket på. Döden, finns det något som skrämmer mig så är det det.
Fyller 25 nästa vecka. Hur hamnade jag här, hur gick det så fort. En dag är det ju slut.
Nä jag klarar inte av att skriva om det mer. Sitter här nu och bara gråter, men det kändes ändå skönt att skriva av sig. Tror dock inte så många läser min blogg så det gör inte så mycket.
Sov gott
Jenny
Lika bra att "säga" det nu, detta inlägg är ett totalt emoinlägg. Kommer bara handla om deppsaker så för er som vill kritisera eller inte orkar med detta, sluta läs nu och vänta på nästa inlägg istället.
Om jag skall vara ärlig vet jag inte ens vad jag skall skriva. Bara känner massa saker och det jag känner känns inte kul. Jag tänker massa på om jag klarar detta. Om jag kommer klara detta med barn. Hur sjuk det än låter så när man har haft djur har man ändå haft någon sjuk tänkte i bakhuvudet att det är ju bara att sälja den om det inte funkar. Hunden/katten kommer säkert komma till ett bättre hem då. Men så kan man ju absolut inte tänka nu och man skall bara inte tänka det heller.
Men det skrämmer mig. Tänk om jag blir helt ensam. Jag vill inte vara ensam. Vet ju om att det aldrig kommer bli så man det känns så. Har känt mig så ensam de senaste 2 veckorna. Går alltid runt och är orolig och gråter.
Har läst överallt plus att folk som vart gravida säger att man är som en berg och dalbana både i början och speciellt i slutet av graviditeten. Men ändå. Jag är bara så less på att vara ledsen och känna mig ensam. Ensam, hjälplös och värdelös. Hela tiden.
Vet att jag har folk jag kan ringa så det är mitt egna fel att jag inte pratar med någon om det, men jag vet hur jag blir så fort jag har någon att prata med - så glad att jag inte vill prata om det jag egentligen ringde för. Alltid kul att prata med folk och att träffa dem så då vill man ju inte prata "hemskheter".
Allt negativt jag känner går ju alltid över så fort jag inte är ensam. Det är på kvällarna och när jag är ensam som jag bryter ihop. Ingen ide att dra upp det när man väl är med någon.
Har väl ibland försökt men förgäves. Den personen kommer nog aldrig fatta försen det slår honom i ansiktet som ett betongblock. Tyvärr...
Imorgon (tordag) har "morfar" Rolf, vart borta från oss i ett helt år. Vad tiden går fort. Hemskt.
Har jag också börjat tänka mycket på. Döden, finns det något som skrämmer mig så är det det.
Fyller 25 nästa vecka. Hur hamnade jag här, hur gick det så fort. En dag är det ju slut.
Nä jag klarar inte av att skriva om det mer. Sitter här nu och bara gråter, men det kändes ändå skönt att skriva av sig. Tror dock inte så många läser min blogg så det gör inte så mycket.
Sov gott
Jenny
Kommentarer
Postat av: Therese - Mamma till Alfons
Jag läser och känner med dig, vet exakt hur det var i slutet.
Massa kramar till dig!
Postat av: ompa
men puffy då :( <3
Postat av: Jenny
Tack Terre, känns skönt att veta att det inte bara är jag.
Ja ompha så är det :(
Postat av: Emma
Hoppas det går över snart, när den lille har tittat ut! Jag är ledig tills Fredag fall du känner att du vill hitta på något nån dag. :) KRAM
Trackback
