1+1 = 3
Hejsan
Såg precis att det var nästan en månad sedan jag skrev här, men det finns ju en väldigt bra förklaring till det.
Jag har blivit mamma (om ni nu missat det)
Den 11april 2012 kom vår älskade son Leo till världen. På 3332g och 49cm.
Jag tänkte skriva min förlossningsberättelse här nedan för er som är intresserade att läsa den ^^
Det är onsdag morgon den 11 april och jag vaknar av att jag måste bajsa ^^
Klockan är 6 på morgonen så jag är helt yrvaken. Jag går på dass å do my business sedan lägger mig igen.
Efter bara 10sec njutning av att ligga ner märker jag att "magvärken" inte går över. Fan att man skall upp på dass igen tänker jag.
När jag väl är uppe inser jag att denna smärtan var ny och inget kommer på dass ändå så jag tror det är sammandragningar.
Jag börjar gå fram och tillbaka i lägenheten flåsandes i väntan på att det skall gå över. Jag inser väldigt snabbt sedan att denna sammandragningen inte går över och smärtan ökar.
"Men varfan är det värkar?" tänker jag... men jag skall ju inte ha försen imon...
I panik ringer jag Andreas som får se till att komma hem fortare än kvikt för detta vill jag inte vara ensam om.
Han skall ju självklart ta en jävla evighet på sig att komma hem (vad det kändes som) så jag ringer Thompa i ren panik, måste ha någon att prata med känner jag.
Han fattar ju noll och tror jag har någon panikångest attack så han mummlar bara på och vill att jag skall prata med honom. Efter mycket om och men fattar människan att jag har värkar och snart skall föda så då blev det liv i han vill jag lova.
Han börjar att andas med mig i luren och blir alldeles till sig.
Andreas kommer äntligen hem och ringer kordinatorn (om vilket sjukhus vi skall till). Nu kommer värkarna på löpande band och ont så in i helvete har jag. Då vill den jävla hönan i telefonen att jag skall gå hemma i en timme till. Det fanns inte uppfunna ord som kan beskriva vad jag ville göra med henne om jag träffade henne någon gång.
Tack o lov sa Andreas ifrån och vi skulle åka till Mölndals BB.
Vi skrevs in klockan 8 prick och fick ett rum, rum 7. Kan ju dock meddela att vägen dit tog minst 7 svåra år, kändes det som. Vi hamnade bakom bussar o söndags förare och så ont som jag hade var det tur att jag inte hade sönder bilen. Finns dock märken i bilen men förhoppningsvis går de bort med något medel eller så.
Inne på rummet togs vi emot av en väldigt översminkad men otroligt trevlig Agneta. För er som inte vet det kan man bli väldigt otrevlig när man har ont och det känns som om ingen lyssnar på dig eller vill hjälpa dig och då kan det flyga ur en och annan groda från munnen.
Denna tant ville att jag skulle lägga mig ner i sängen så hon kunde undersöka mig, det gick jag inte med på pga att jag hade så jävla ont. Min magsmärta strålade ut i ryggen så jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, jag bara gick och gick fram och tillbaka flåsandes.
Till slut fick de mig i sängen efter att ha mätt barnets hjärtljud och bytit om på mig. Hon gör en vaginal undersökning och inser att jag är öppen 9cm. Ingen bedövning här inte!!!
Jag ligger där o får värk efter värk och tror jag skall dö av smärta varje gång när underbara Monica kommer in. En släkting på Andreas sida, hon jobbar på mölndals förlosning. Hon tar tag i min hand och hjälper mig igenom flera värkar. Kan ju tacka gud för henne nu efteråt alltså. Bättre människa till att ta mig igenom det jag gick igenom får du leta efter.
Efter ett tag ber Agneta mig att ställa mig upp igen för att genom gravitationen få ner barnet den sista biten innan det är dags att krysta. Jag blir helt vansinnig och säger det att "ställa mig upp? Stå upp kan du väll fan göra själv!"
Men ja som sagt upp med mig på en rollator, fast denna var mycket högre och med ett slags bord som jag kunde hänga mig över.
Ja där stod jag och hade ont med lustgas i högsta hugget och Andreas som stog och stöttade mig och bad mig andas (det glömmde man ibland eller så gick det alldeles för fort)
Andreas var verkligen en gudagåva under denna både graviditeten och förlossningen, han gjorde allt rätt som man kunde göra! Älskar den mannen!!
Sedan tyckte Agneta att nä nu är det dags så då skulle jag upp på den där jävla sängen ingen, men denna gången för gott (tänkte jag), så jag släpade mig upp och la mig på rygg, benen upp på saker, hakan mot bröstet och sedan var det bara att krysta.
Hej o hå, prick klockan 10 kom vår älskade son ut. Snacka om att jag var trött och helt färdig. Så från första värken till att Leo var ute gick det 4 timmar. JÄVLIGT gött om jag får säga det själv.
Men sedan kom det lite tråkiga och som även gjorde det svårt för mig efteråt med att gå vidare och njuta av Leo.
Barnmorskan märkte att jag inte slutade blöda och att moderkakan inte kommit ut, så hon började rycka och dra i navelsträngen för att försöka få ut den. Jag fick en spruta i rumpan som skulle få livmodern att gå ihop så att jag skulle vilja krysta ut moderkakan. Jag tror att efter 3:e sprutan kom den ut och även ännu mera blod.
Bm blev orolig och skickade iväg moderkakan på "undersökning" av en doktor som konstaterade att den inte var hel. Det satt hinnor och en bit kvar inne i mig. Det bestämdes för operation och en skrapning skulle utföras.
De sövde ner mig, satte massa nålar, babblade massa mumbo jumbo, starka ljus och massa jävla folk överallt.
Jag var ju vettskrämd över allt, först för att jag inte fatta vad de sa, sedan att jag inte skulle vakna upp efteråt och vad fan va en skrapning kände jag.
Jag somnade in och vaknade i korridoren. Där möttes jag av Andreas och Leo, jag var fortfarande trött och mycket hungrig. De körde in oss på rum 7 igen och där fick vi äntligen äta och jag amma för första gången. De berättade att allt gått bra och att de fick ut det de skulle få ut. Hon förklarade att en kvinnlig läkare gått in med handen i livmodern och tagit bort allt som inte skulle vara där och sedan sytt mig så jag inte skulle få ont när jag kissade
Efter allt detta är jag fortfarande helt väck. Fattar egentligen inte att magen är tom och att det som levt där inne är ute...
Men efter ett par timmar med medicin och övervakning kör de ner mig till avd 9 rum 9 (tror jag det var) och där får vi äntligen ta det lugnt, prata och förstå vad som hänt. Dock springer det folk hos oss hela tiden för att kolla mig osv, hade kateter också så de var tvungna att hålla koll på den med.
Men envis som jag är, vill jag ju ha bort allt med nålar, slangar och katetrar. Det får jag också förutom en nål de vill ha kvar för att ge mig läkemedel i om mitt blodvärde inte gick upp.
De berättade senare att den "tillåtna" gränser för att förlora blod är runt 800ml, jag förlorade 1400ml. Så de höll verkligen ett öga på mig ^^
Vi åker hem på fredagen efter kontroller på både mig och Leo.
Gissa om det var skönt att komma hem! :D
Såg precis att det var nästan en månad sedan jag skrev här, men det finns ju en väldigt bra förklaring till det.
Jag har blivit mamma (om ni nu missat det)
Den 11april 2012 kom vår älskade son Leo till världen. På 3332g och 49cm.
Jag tänkte skriva min förlossningsberättelse här nedan för er som är intresserade att läsa den ^^
Det är onsdag morgon den 11 april och jag vaknar av att jag måste bajsa ^^
Klockan är 6 på morgonen så jag är helt yrvaken. Jag går på dass å do my business sedan lägger mig igen.
Efter bara 10sec njutning av att ligga ner märker jag att "magvärken" inte går över. Fan att man skall upp på dass igen tänker jag.
När jag väl är uppe inser jag att denna smärtan var ny och inget kommer på dass ändå så jag tror det är sammandragningar.
Jag börjar gå fram och tillbaka i lägenheten flåsandes i väntan på att det skall gå över. Jag inser väldigt snabbt sedan att denna sammandragningen inte går över och smärtan ökar.
"Men varfan är det värkar?" tänker jag... men jag skall ju inte ha försen imon...
I panik ringer jag Andreas som får se till att komma hem fortare än kvikt för detta vill jag inte vara ensam om.
Han skall ju självklart ta en jävla evighet på sig att komma hem (vad det kändes som) så jag ringer Thompa i ren panik, måste ha någon att prata med känner jag.
Han fattar ju noll och tror jag har någon panikångest attack så han mummlar bara på och vill att jag skall prata med honom. Efter mycket om och men fattar människan att jag har värkar och snart skall föda så då blev det liv i han vill jag lova.
Han börjar att andas med mig i luren och blir alldeles till sig.
Andreas kommer äntligen hem och ringer kordinatorn (om vilket sjukhus vi skall till). Nu kommer värkarna på löpande band och ont så in i helvete har jag. Då vill den jävla hönan i telefonen att jag skall gå hemma i en timme till. Det fanns inte uppfunna ord som kan beskriva vad jag ville göra med henne om jag träffade henne någon gång.
Tack o lov sa Andreas ifrån och vi skulle åka till Mölndals BB.
Vi skrevs in klockan 8 prick och fick ett rum, rum 7. Kan ju dock meddela att vägen dit tog minst 7 svåra år, kändes det som. Vi hamnade bakom bussar o söndags förare och så ont som jag hade var det tur att jag inte hade sönder bilen. Finns dock märken i bilen men förhoppningsvis går de bort med något medel eller så.
Inne på rummet togs vi emot av en väldigt översminkad men otroligt trevlig Agneta. För er som inte vet det kan man bli väldigt otrevlig när man har ont och det känns som om ingen lyssnar på dig eller vill hjälpa dig och då kan det flyga ur en och annan groda från munnen.
Denna tant ville att jag skulle lägga mig ner i sängen så hon kunde undersöka mig, det gick jag inte med på pga att jag hade så jävla ont. Min magsmärta strålade ut i ryggen så jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, jag bara gick och gick fram och tillbaka flåsandes.
Till slut fick de mig i sängen efter att ha mätt barnets hjärtljud och bytit om på mig. Hon gör en vaginal undersökning och inser att jag är öppen 9cm. Ingen bedövning här inte!!!
Jag ligger där o får värk efter värk och tror jag skall dö av smärta varje gång när underbara Monica kommer in. En släkting på Andreas sida, hon jobbar på mölndals förlosning. Hon tar tag i min hand och hjälper mig igenom flera värkar. Kan ju tacka gud för henne nu efteråt alltså. Bättre människa till att ta mig igenom det jag gick igenom får du leta efter.
Efter ett tag ber Agneta mig att ställa mig upp igen för att genom gravitationen få ner barnet den sista biten innan det är dags att krysta. Jag blir helt vansinnig och säger det att "ställa mig upp? Stå upp kan du väll fan göra själv!"
Men ja som sagt upp med mig på en rollator, fast denna var mycket högre och med ett slags bord som jag kunde hänga mig över.
Ja där stod jag och hade ont med lustgas i högsta hugget och Andreas som stog och stöttade mig och bad mig andas (det glömmde man ibland eller så gick det alldeles för fort)
Andreas var verkligen en gudagåva under denna både graviditeten och förlossningen, han gjorde allt rätt som man kunde göra! Älskar den mannen!!
Sedan tyckte Agneta att nä nu är det dags så då skulle jag upp på den där jävla sängen ingen, men denna gången för gott (tänkte jag), så jag släpade mig upp och la mig på rygg, benen upp på saker, hakan mot bröstet och sedan var det bara att krysta.
Hej o hå, prick klockan 10 kom vår älskade son ut. Snacka om att jag var trött och helt färdig. Så från första värken till att Leo var ute gick det 4 timmar. JÄVLIGT gött om jag får säga det själv.
Men sedan kom det lite tråkiga och som även gjorde det svårt för mig efteråt med att gå vidare och njuta av Leo.
Barnmorskan märkte att jag inte slutade blöda och att moderkakan inte kommit ut, så hon började rycka och dra i navelsträngen för att försöka få ut den. Jag fick en spruta i rumpan som skulle få livmodern att gå ihop så att jag skulle vilja krysta ut moderkakan. Jag tror att efter 3:e sprutan kom den ut och även ännu mera blod.
Bm blev orolig och skickade iväg moderkakan på "undersökning" av en doktor som konstaterade att den inte var hel. Det satt hinnor och en bit kvar inne i mig. Det bestämdes för operation och en skrapning skulle utföras.
De sövde ner mig, satte massa nålar, babblade massa mumbo jumbo, starka ljus och massa jävla folk överallt.
Jag var ju vettskrämd över allt, först för att jag inte fatta vad de sa, sedan att jag inte skulle vakna upp efteråt och vad fan va en skrapning kände jag.
Jag somnade in och vaknade i korridoren. Där möttes jag av Andreas och Leo, jag var fortfarande trött och mycket hungrig. De körde in oss på rum 7 igen och där fick vi äntligen äta och jag amma för första gången. De berättade att allt gått bra och att de fick ut det de skulle få ut. Hon förklarade att en kvinnlig läkare gått in med handen i livmodern och tagit bort allt som inte skulle vara där och sedan sytt mig så jag inte skulle få ont när jag kissade
Efter allt detta är jag fortfarande helt väck. Fattar egentligen inte att magen är tom och att det som levt där inne är ute...
Men efter ett par timmar med medicin och övervakning kör de ner mig till avd 9 rum 9 (tror jag det var) och där får vi äntligen ta det lugnt, prata och förstå vad som hänt. Dock springer det folk hos oss hela tiden för att kolla mig osv, hade kateter också så de var tvungna att hålla koll på den med.
Men envis som jag är, vill jag ju ha bort allt med nålar, slangar och katetrar. Det får jag också förutom en nål de vill ha kvar för att ge mig läkemedel i om mitt blodvärde inte gick upp.
De berättade senare att den "tillåtna" gränser för att förlora blod är runt 800ml, jag förlorade 1400ml. Så de höll verkligen ett öga på mig ^^
Vi åker hem på fredagen efter kontroller på både mig och Leo.
Gissa om det var skönt att komma hem! :D
Kommentarer
Postat av: Therese - Mamma till Alfons
Vilken resa! Perfekt förlossning ju! Förutom de som blev efteråt med operationen och det.
Skrattade gott om dina ordval, "mumbo jumbo" hahahhaa.."
Kramen
Trackback
